Jag har inte alla erfarenheter om kärlek, har varit med om mycket, men på långa vägar ifrån allt.
En sak därimot har jag under dom senaste månaderna lärt mig mycket om, ouppklarad och obesvarad kärlek. Att ha en otrolig längtan efter en person- som inte känner detsamma.
Den svåraste av alla. Enligt mig. Det finns ingeting som svider så mycket som det.
Att känna att man inte räcker till, fast man vet inte varför. Att bli bortvald, men man vet inte varför.
Det jag inte kan få, det är det jag vill ha. Det kan jag inte låta bli att gå runt att längta efter.
Så har det alltid varit med mig, kan vara att jag sett en väska för flera tusen, som jag vet att jag inte kan köpa.
Eller som nu, kärlek. Jag tycks alltid falla för killar som är kalla som is.
Det viktigaste, som jag lärt mig nu är att inte falla ner för långt i det där. Man måste vakna upp någon gång.
För det kommer alltid finnas människor som bryr sig om en, som tycker om dig för just den du är.
Men såna människor ser man inte, inte på samma sätt. Man ser bara dom som man inte kan få, den som inte bryr sig om mig, är den jag vill ha.
Det är ganska rubbat, och jävligt komplicerat.. Fast jag tror på ändå på karma, att det kommer tillbaka på något sätt. Och det har hänt många gånger, att människor som sårat mig, kommit tillbaka och ångrat sig.
Och än så länge, när jag träffat dom personerna igen, har dom varit avskum som jag inte alls vill ha tillbaka.
Så kanske är det så nu också? Det är inte omöjligt.