min plastsyrra ullis och jag i halmstad. underbaraste sommarstaden. 

Jag sitter och gör absolut ingeting, eller jo jag äter iochförsig geléhjärtan...
Tänkte plugga lite på min fördjupning strax.
Jag skulle egentligen till stan och träffa carlos men som vanligt när det gäller honom avbokas planerna ganska snabbt, inte hört något ifrån dig din pajas.

Jag och emelie pratade om en sak som fick mig att tänka till idag. Dessa vintrar. Det är helt sjukt hur mycket allt förändras på vintern. Mitt, (och säkert många andras), psyke blir helt förändrat. Jag känner mig deppig mest hela tiden. Det finns liksom inget hopp om vintern. Eller nu blev det lite överdrift kanske, november+december är helt ok, då är det kul att köpa vinterjackor, skor och mysa till den vita snön, men nu liksom? Det har varit snö i typ 4 månader! Och fina sommardagar får vi typ bara ett 40-50tal av. Och det verkliga saken som jag ville komma till är just hur långt och meningslöst det känns ibland. Dagarna är så sjuukt mycket längre, går helt sjuukt mycket saktare fram när det är vinter. Det är skola, sen är det mörkt i flera timmar, och sen är det mörkt igen, och mer mörker.
Nej tackar vet jag att sommaren finns. Jag kan knappt vänta tills den är här. Utomlandsresor, grillkvällar vid vattnet, mysiga kvällar på min verandra med tjejerna, galna sommarnätter, skärgården, sitta på uteserveringar, shoppingrundor i stan i det fina vädret, långa dagar på stranden, och bara att kunna vara utomhus i mer än 5 minuter innan fötter och öron är bortdomnade.
Men det sägs väl ändå att om det blir en vit vinter blir det en fin sommar?

Jag hoppas. Och jag längtar.