Allt känns som om det går runt i en cirkel, allting har precis samma gång, samma slut.
Återigen sitter jag här.. Men matte böcker och häften fulla med meningar om andra världskriget framför mig, men tycks inte få in någoting i skallen. Inget fastnar. Kan det vara så att hjärnan kan bli överbelastad?
Så känns det för mig just nu iallafall. Starkt.
Så otroligt tråkigt livet kan kännas, inte deppiga känslor här inte, nej utan allting känns bara så otroligt tråkigt och ovärt!
Åh, stunder som dessa önskar jag att hela livet var som en låång lördagkväll.
Är i stort behov att någonting som det, fast möjligtvis lite mer realistiskt. Något som bryter vardagen, något kul, något... Nemen vad är det jag ser i min uppslagna almenacka som ligger här brevid- SPORTLOV nästa vecka. *Längtar. Nemen oj, veckan efter det- Dalarna och åka skidor!
Jag tror minsann jag har något att se framimot trots allt!

Nu ska jag vandra ner till åkermyntan.